anwändas såsom stöd i de engelska grufworna; deraf namnet. Köparne hafwa uttryckligen söreskrifwit, att störarne skola wara naturliga, d. w. s. ej åstadkomna genom delning af äldre träd, utan bes stående af unga telningar, gran eller furu, ej öfwer 2 tum i diameter. Sedan man i Norge och Finland infett det i högsta grad skogsförödande, att nedhugga telningarne, fanns, enligt G.-P., för En: gelsmännen ingen annan refurs än att fresta de tanklösa Swenskarne — och det har äfwen börjat att lyckas. — Högst ansenliga qvantiteter af denna erportartikel, hwilken litet renderar ffoggegaren, hafwa under sommaren och höften bit tillförts dels per jernwäg och dels på annat sätt. Af dessa har en bettde lig del redan sökt och uppnått fin bestämmelseort, en annan ligger här och wäntar på befordran; men en wida större står lifdömd ännu qwar på roten. Kon: trakter om leverans af millioner dylika ungträd skola nemligen wara uppgjorda, att effektnueras dels i höft och dels, samt mest, till wåren. Slutligen nämner G P., att ingen af de större träerportörerna i Göteborg befattar fig med dylik export. — J Göteborgs Handelstidning bes rättas: Då en ffleppsftufmare-arbetare för några dagar fedvan befann fig å ett fartyg, bemärkte han en butelj, fom han trodde innehålla bränmin, hwadan han knep densamma, för att åtkomma den kära drycken. Wäl hemkommen uti fin bostad satte han buteljen till munnen, för att få fig en duktig klunk, men wertan häraf blef helt annan än den han beräknat, ty uti buteljen fanns ej bräns win, utan vitriololja, deraf han en stund derefter tillsatte lifwet. Läkare blef wäl tillkallad, men karlen war och förblef död. — J ett bref från Petersburg till Aftonbladet läses följande: Å den härwarande konstexpositionen uti Konftakademiens rymliga salar, der otroligt usla saker äro blandade med ett och annat af högt wärde, har swensken Marcus Larfon exponerat ej mindre än tolf taflor, af hwilka den största, Stormen i den Bohuslänska skärgården, erhållit erpositionens hedersplats, och flera andra, målade under hans wistelse i Finland, ännu äro osedda i Swerige. I fynnerhet trängas grupper af åskådare fram för twenne sjöstycken, föreställande endast en half himmel med ett par fartyg. Å vet ena stycket, en storm på hafwet, äro de rasande wågorna, spolande öfwer fartygen, af en hemsk natursanning, och den sjögröna färgskiftningen och wattnets aenomskinlighet å de kolossala wågorna i förgrunden åtexgifna med en utomors dentlig talent. Å det andra stycket, en solnedgång på hafwet, återspeglar Hwarje wåg å den omätliga hafsytan den sjunkande solens gnistrande guld ända till afläasnaste horisonten med den praktfullaste och mest storartade effekt. Också beundra härwarande konstnärer detta fraftfulla passionerade konstnärsfnille, och hr Larsson säges wara inwald till