Norrländska Korrespondenten – 9 november 1861, sida 3

Några reflektioner angående giftermål. En man fom gifter fia liknas af ThHomas Morus temligen plumpt wid en tok som sticker handen i en säck för att utur densamma draga en ål, som der befinnes bland hundrade ormar. Man kan hålla hundra mot en, att det är en orm han griper. En annan författare påstår motsatsen och att, öfwerhufwud räknadt, det är blott en orm emot huns drade ålar i ältenskapspåsen. För min del tror jag att i fråga om könet ondt och godt är blandadt liksom i allt annat, och att walet ankommer på brudsötares egen omtanka. La Motte yttrar sig att den sömn, hwaruti Gud sänkte wår fram fader Adam innan Eva honom beffärdes, tjenar oss till erinran att misstro wår syn, och att en hustru bör sökas med slutna ögon. Men jag tillstyrter ej efterföljd af denna regel. J alla tider har äktenskapet haft sina tadlare och utgjort ett ämne för widriga omdömen och löjliga framställningar af författare. Men derigenom är af dessa goda herrar ingenting uträttadt. Man läser deras skrister, gillar ofta deras anmärkningar, roar fig åt deras slämt — och man gifter fig.