Norrländska Korrespondenten – 9 november 1861, sida 3

Ett drag, fom fullt tecknar den bort gångne, må anföras. Då fråga en gång i landshöfding Widmaris närunro wädtes, att anskaffa för länsstyrelsens rätning en publicistisk organ, och någon derwid omtalade: huru höfdingen i ett annat län årligen betalade några hunbra riksdaler åt en i hang residensstad befintlig tidningsskrifware, för att denne skulle blunda för länsherrens dumheter och aldrig yttra sig klandrande öfwer hans förwaltningsåtgärder, afbröt Waidmark högeligen förtörnad: fy fan att så förnedra fig; nej, tusenfallt heldre skulle jag då wilja betala dessa rifgdaler åt den tidningå-recenfent, fom ärligt och öppet angaf mina misstag och fel, att jag måtte tunna rätta de förra och försona de sednare. Författaren af dessa rader war en dag tillsammans med landshöfdingen WWidmark, då talet tillfälligtwis fom på dessa öfliga s. k. hederstillftällningar, hwilka af lycksökeriet understundom framkallas, i afsigt att retablera det fallna anfecnse det hos någon hög, men oduglig em betsman. Widmark utlät fig då: jag wet sannerligen ej hwilka jag mest skall förakta, de som resa piedestal åt de usla, eller uselheten sjelf; men det wet jag, att ej något förnedrar menniskan mera, än när hon parlamenterar med sitt fam wete, under bemödande att åt tet otillbörliga gifwa sken af rätt. Män med desfa principer äro skapta att taga stämma och säte på samhällets höjder, och lyckliga de provinser, fom hugnas med sådana styresmän. De bes höfwa ej frukta att få fe finn angelis genheter lida rätt-hafweri eller sitt anseende misshandlas — hwilket åter alltid blir följden, då dessa angelägenheter ans förtros åt den uppstyltade wanmakten.