Norrländska Korrespondenten – 2 november 1861, sida 3

skall öfverallt vaka öfver mig, öfverallt hindra döden från att närma sig mig Från branten af en klippa, som höjde sig mot skyarne, störtade jag mig ned i hafvet, men de rasande vågorna kastade mig till stranden, och i dessa ögonblick kände jag lifvets bitterhet dubbelt bitter. Vid brädden af Etnas glödande gap bad jag den allting uppslukande jätten om döden, och Etna sprutade eld och dess ström af sjudande lava kastade mig bort, långt bort — men jag lefde ändå! En skog stod i brand. Jag skyndade dit, kådan föll från de glödheta träden i droppar på mina skälfvande I lemmar; lågor svedde min hud och förI brände mina ben, men ack, de förj tärde mig icke! ( Jag har kastat mig in i stridernas hvimmel. Rkandt omkring mig hafva menniskor mapat med döden om lifvet; jag cusam har kämpat med dosden om döden. Men ack, pilarne hafva studsat tillbaka från min kropp, lansarne splittrats mot mitt bröst, kulorna smattrat omkring mig, liksom hagel kring en rustning af jern! Jag har retat elefanten, och han har trampat mig så att bloden stannat i mina ådror, hjernan brännt i mitt hufvud och hjertat i dessa stunder hviskat: döden är när! — men döden syader Jag har legat bland förödelsers afföda. Drakar och ormar hafva med hväsande gap slingrat sig kring min kropp, de ha bitit mig, sprutat sitt etter efter mig. Men jag lefde ända! Tyranner har jag öfverfallit med hånande ord, jag har sagt till Nero: du är en bödel, jag har sagt till Mulei Ismael: du är en bödel, jag har sagt till Tamerlan: du är en bödel. Tyrannerna hafva uppfunnit de rysligaste marter för att straffa mig, men lifvet läto de mig behålla! FHEflvarföre, o hvarföre icke kunna dö? Hvarföre icke få hvila sin arma, uttröttade, sargade kropp ett enda ögonblick, efter detta långa, detta eviga vankande genom verlden? Hvarföre släpa på denna stofthög med sin maktlöshet, sin bräcklighet, sin graflukt! Hvarföre icke ega en annan tafla att fägna sitt öga med under tusende år än denna tröttande enformighet, denna menniskoström, som irrar ut och in genom verldens port! Hvarföre icke kunna dö, efter att ha genomlefvat evigheter af Jordiska qval! Och Ahasverus nedföll på sitt ansigte och bad. Då ljöd det som ett ljud af klockor för hans öra och det blef skumt för hans öga. Men en engel förde honom till grottan tillbaka. Sof nu! sade engeln, sof lugnt, sof stilla! Guds vrede är icke evig, ty när du uppvaknar en gång, står Han framför dig, hvars blod du sett syu på Golgatha, och leende räcker Han AAA—tI— —— —