Norrländska Korrespondenten – 2 november 1861, sida 3

Utan att det minsta besinna sig, kastade hon sig i hans armar. Professorn stod ytterst förwånad med sin sköna börda i famnen, och Silfwerstjerna närmade fig, mä tande med ögonen den för honom obekante proöfessorn från topp till tå. Denne war ej mindre förwånad och såg frågande på honom. Men professorns förwåning skulle stiga ännu högre, ty Agnes lösgjorde fig ur hans armar och pre senterade: . Baron Lilfwerstjerna, professor Pettersson, min fästman. — Din fästman! utropade baronen. — Hennes fästman, utropade på samma gång professorn. — Ja, jag är professor Petterssons brud. Han har sjelf walt mig, och jag har gifwit honom mitt hjerta. Ej ett steg närmare, Gustaf Silfwerstjerna, ei ett steg närmare. Professor Pettersson är nu min beskyddare. Sägande dessa ord, föll hon ånyo i professorns famn och fortfor derefter att tala liksom i yrsel samt ropade ömsom friherrinnans och ömsom professorns namn. Genast tillkallades friherrinnan; men innan hon inträdde hade Silfwerstjerna lemnat rummet. Agnes lades samma afton på sjuksängen, och hennes sjukdom hade följande dagen antagit en farlig karakter samt förwärrades dagligen. Silfwerstjerna lemnade Lindeshof och begaf sig till sin granne, major Pilen, men efterfrågade flere gånger om dagen ÄÅgnes tillstånd. Friherrinnan lem nade fällan eller aldrig den sjuka. (Forts.)