Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1861, sida 3

— J anledning af det bref jag nyss fått från Silfwerstjerna, yttrade han, nödgas jag ännu i afton resa bort. — Hwart? frågade friherrinnan och såg på bo nom samt märkte derwid att hans anfigte såg mycket hemlighetsfullt ut. — Jag refer till Malmö. — Till Malmö? Något ondt har wäl ej träffat Gustaf. Sig, är han sjuk? — Han är tokig, blef swaret, lika tokig nu fom han war då han reste, om ej wärre. Somfanrt, jag måste resa för att läsa lagen för honom. Härmed bugade jig Stålörn och ämnade gå; men friherrinnan skyndade fram till honom, fattade hans hand och utropade: — Säg mig allt, jag är beredd att höra det; in, jag har sannerligen länge warit beredd derpå. Säg mig allt, allt, yttrade friherrinnan med feberaltig oro, hwilten nästan förskräckte kaptenen. Ri är ej beredd att höra det nu. Ungna er, friherrinna. — Jag måste weta allt. Ja, jag wet det: Silfwerstjerna mill ej återwända. — (Ej hit, men doc till Swerige: han ämnar slå fig ner i Skåne. — Men doc lefwa skiljd från mig och hemmet. Gif mig brefwet, Kapten Stälörn. Kaptenen gjorde ännu fiere inwändningar; men slutligen lemnade han friherrinnan brefwet och ffyndade ut ur rummet samt tog wägen upp till Ågnes, yttrande till henne: (Forts.)