Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1861, sida 2

— Besynnerligt, sade pastorn, denna röst war mig ej obekant; men kanske brefwet upplyser mig hwem det war. Wid dessa ord påskyndade han sin hästs fart och anlände snart till hemmet. Nyfiken bröt pastorn nu det emottagna brefwet, som war skrifwet med förwänd stil och darrande hand, och lydde, som följer: J morgon, i daggryningen, landstiger fienden nära Hölö på Stafs hemmans egor. Förlora likwäl ej modet. Wäpna alla, män, qwinnor och barn med de wapen ni fan erhålla. Skjut, bullra med trums mor, i få ord, uppwäck få mycket larm fom möjligt. Fienden är feg då den fruktar ett käckt motstånd. Lyd om j wiljen blifwa räddade. — Jngen underskrift, fade pastorn betänksamt. Men rådet är godt och det fkall efterföljas. Johan! Carl! hustru! Några få sekunder derefter wisade sig twenne wackra ljushåriga gossar. — Hwad will tu pappa? sade den äldste, en täck pojke wid 12 års ålder. — Swar är eder moder? — Hon har gått till den sjnka Jngrid. — Så! fade fadren, vå kommer hon ej snart tillbaka. — Will du att jag skall springa efter henne? — Åh nej! Men skynden er ut båda. Gån till Maths Anders on och säg honom att han skall rida till Särna bed och bedja alla wapenföra män, fom der finnas, att de skola Tomma hit med honom till morgonen. Maths Andersson har en pod Häft och är en flink ryttare. Gån sedan ut öfwerallt i nejden! Klappen och ropen utanför hwarje stuga, min bön och befallning är att de skola skynda sig till kyrkan: