Norrländska Korrespondenten – 28 september 1861, sida 2

kunde sålunda jemföra dopet med nedläggandet af ett frö i en jordmån som tan förhindra def groning utan att kunna tillintetgöra dess groningskraft. Lilasom frökornet under sådant förhållande kan ligga djupt i jordens inre i hundraårig dwala och likwäl libehålla lifskraften samt då hindren för dess utweckling undanrödjas uppenbarar densamma, få kan ock den nåd, som Gud låter wederfaras menniskan genom döpelsen, ligga ofruttfam på djupet af hennes själ, få länge denna ar otillgänglig för Guds Andas werkningar, men då dessa en gång förs mått uppmjuka och uppwärma det härda och falla hjertat, fan denna nåd utweckla sin kraft och det länge bundna lifwet blifwa frigjordt. Wi tro ock fördenskull att om en menniska, fom i otro annammat dopet och således ide blifvit derigenom född på nytt eller också en gång blifwit det och sedan fallit ur döpeljenåden, warder genom Guds kallande nåd omwänd till Herran, detta icke blott är att tillskrifwa Ordets inflytande, utan att den sakramentala förbindelse, hwaruti hon i och genom dopet kom med den treenige Guden, i sin mån bidragit att frambringa sådan nådewerkan. Men är nu dopet ett sådant werkligt nådemedel, hHwarigenom ide blott ettförbund är upprättadt emellan den döpte och Gud, utan en werklig utkorelse derigenom är skedd och han blifvit föremål för Guds Andas oaflåtliga nådemwerkningar till framkallande af det lif, hwars första frö der nedlades, få måste ock i och genom detsamma något fådant wara skedt med de döpte, fom fan berättiga till att werkligen åtskilja dem från hedningarna och att låta dem hafwa något mera af christendomen än blotta namnet drift na. Uttagna från mörkrets wäldighet intaga de en i förhållande till hednawerlden motsatt ställning, hwari Gud försatt dem för att genom deras umgående med nådemedlen oupphörligen arbeta på deras hjertan. Lifsens fälla har för dem sprungit upp med fina rika flöden; omflyttade från syndens och nas turens område till nådens och fräldningens hafwa de kommit den treenige Guden närmare. De hafwa med honom kommit i en förbindelse, som för dem öppnat möjlighet till ett nytt och heligt lif. De utgöra derföre redan såsom döpta ett Gudi helgadt folk, en Helig menighet, ett de heligas famfund. Det synes mången anstötligt och oproeftantifft att sålunda räkna alla döpta ill Guds kyrka och församling, fom fåom de heligas samfund skulle bestå af del trogna och heliga. Men de som så ycka, synas hafwa glömt att Christus jelf liknar Guds rike med en åker, hwarå både hwete och ogräs wäxa, med en tot full med goda och onda fiskar, med tt bröllop, hwartill allehanda folk kallas, ller ock anse de kyrkan wara något mera in Guds rike, hafwa en högre beftämnelse än detta. Då wi åter icke funna illägga henne en högre betydelse, utan änka oss henne såsom himmelrilket i def