Norrländska Korrespondenten – 25 september 1861, sida 2

nom hämta andan. Emellertid steg man ur wagnen. Man war midt uti ffogen. Dess mörker wid sidan om wägen war så inbjudande, mossan doftade så förunderligt ljuft i mörkret; granarne susade sakta för den lätta nattwinden; luften war få mild, få skön; hjertat blef be klämdt, det led af kärlet, af längtan. — Skola wi gå några steg i ffogen? — Man band här sten, de gingo in i skogens mörker. Det tyckes. wara en instinkt att färleE och brott hälft uppz soka mörkret. Alskaren omfamnar den alskade; hon hänger fast wid hans arm och soker hans öga genom mörkret; han finner hennes, och lutar fig ned öfwer henne. Hon hänger om hans hals. Han fattar om hennes nacte, och — ett förfärligt skrik från hennes läppar, sedan är allt tyst; allt är förbi. Han har strypt henne; han bär liket i fin wagn, löser häften oh far i galopp derifrån. Verättaren gjorde åter ett uppehäll. Samtlige hans åhörare hade bleknat. Baron Bensings ansigte war ide längre hwitt, det war blott mera blyfärgadt än de andras. De fågo alla vå hwarandra; men ingen gaf aft på, att de alla woro få bleka, ice ens den hemske beråttaren. Mina herrar, fortfor han, ett mord är en fwår sak; men ännu swårare är att fördölja