staren nödgades afskeda den i skandalerne så djupt komprometterade stadsfiskalen Silfwersparre från hans chefskap öfwer den hemliga polisen, har en annan ftadåfiffal, borgmästaren Mellbin, inför doms stol framftällt det yrkande, att twenne af de meft komprometterade konstaplar, fom herr Cilfwersparre företrädeswis begagnat i sina operationer, måtte, för hwad som derutinnan kommit dem till last, träda i allmänt häkte. Att den all: männa rättskänslan ide tillfredsställes genom den nämnde herr Silfwersparres aflägsnande från en del af hans inne: hafde befattning och hans mera swårt komprometterade hejdukars häktande, är säkert, då Stockholms hela befolkning, litet hwar på sitt sätt, fått erfara sina känningar of det Silfwersparreska mil det, hwaremot de deraf träffade icke haft annat motwärn än anlitandet af det oc täcka mutsystem, som wisserligen riktat herr stadsfiskalens egen pung, men på samma gång depraverat hela polistorp: sen, enär det med tiden sträckt sig allt längre ned. De mest kostliga berattelfer om dylika lyckade operationer äro i omlopp; och då härtill kommer, att den nämnda stadsfiskalen är en inkarnerad läsare — hwilka personligheter, i parens thes sagdt, härstädes aldrig blifwa popus lära — i hwars mottagningsrum bibeln ligger uppslagen på bordet, har denna skenhelighet i hög grad bidragit att mot honom ftämma opinionen. Också kan man swårligen tänka sig något mera absurdt än att sätta en find läsare på stadsfiskalsplatsen. År han en få from och gudelig warelse fom han utgifwer fig för, så är det helt naturligt, att han för en sådan plats är fullkomligt olämplig; är han åter en skrymtare, säsom här ttyckes wara händelsen, få eger han ide den moraliska konduit, fom en man i hans ställning owilkorligen måste trygga fig wid, om han icke skall blifwa en lekboll i händerne på den liga af induftririddare i alla möjliga grenar, hwars operationer och mörka förehafwanden han just skall bewaka och beifra. — Rättssak mellan en husbonde och en tjenare. Uti dansk 7Iur. Ugeskrift omtalas, att en husbonde stämt fin dräng, derföre att denne wägrat lyda husbondens befallning att en Söndagseftermiddag i år räfsa hö. Drängen hade äbderopat, att det war under gudstjensten han fått befallning werkställa arbetet, hwarföre han dertill ej anfåg fig skyldig; han hade dock ej wägrat för att komma i kyrkan. Alldenstund lagen uttryckligen tillåter hästarbete på Söndagen, till och med den tid då gudstjenst hålles på stället, när det är ytterst nödwändigt, och alldenstund wädret i förewarande fall warit mycket ogynsamt de föregående dagarne, medan det just nämnde Söndag war torrwäder, samt då det mar kändt, att wädret hela bergningstiden warit särdeles ostadigt dömdes drängen enl. tjenstehjonslagen af d. 10 Maj 1854 och på husbondens yrkande till 10 rdr rmts böter.