Norrländska Korrespondenten – 31 augusti 1861, sida 3

tillfället att nedstiga på den stora politiska arenan, som det, hvilket i näri närvarande stund erbjuder sig. Under vestmakternas krig med Ryssland var man i Stockholm dels för försigtig, dels drogs ett streck öfver Stockholmakabinettets räkning genom den brådska. hvarmed Frankrike ifrade sör fred med Ryssland och äfven genomdref den. Sedan denna tid gör man sig i Stockholm också icke mera någon räkning på Finlands återeröfring. hvilket dock ingalunda hindrar, att Ryssland å sin sida med lika stor uppmärksamhet följer Sveriges, under tiden åt ett annat håll riktade, besvärliga blickar. Nu visar det sig, att kabinettet i Petersburg har skäl att sorgfälligt uppmärksamma allt-Sveriges görande och låtande, alldenstund det, vid konungens ul Sverige resa till vestmakternas hof, för Ryssland gäller ingenting mindre än förlusten af vissa arfsanspråk på den danska kronan. Konungen i Sverige är en man, som genom sitt besök vid hofven i Paris och London bevisar, att han förträffligt förstår att begagna situationens fördelar. Må man i minnet återkalla de ord, som lord J. Russell för några veckor sedan, på tal om den dansk-tyska frågan, yttrade i parlamentet rörande danska arfsföljdsrätten och Kysslands ställning densamma. England — förklarade han tydligt — måste uppbjuda allt för att hindra, att Ryssland blir i tillfälle att faktiskt göra gällande sina arfsanspråk på Danmarks krona, eller rättare på flertalet af derunder lydande länder. Detta var en förträfflig vink för kabinettet i Stockholm, för hvilket samtidigt konungens i Preussen förestående besök hos fransmännens Åkejsare kom såsom på beställning för att omsider uppträda verksamt äfven på diplomatisk väg. Med Preussen har Sverige, under förutseende af vissa politiska eventualiteter, sedan långt tillbaka bemödat sig att komma på bättre fot, och den hand, som man från Stockholm räckt till Berlin, har der just icke heller blifvit tillbakavisad. Men hvem annan — så tänkte man i Stockholm — behöfver man framför allt till värdigt uppsättande af denna politik, om icke den europeiska ton-angifvare, för hvilken, i afseende på hans egna politiska planer, dem han fullföljer genom det af honom sökta närmandet till Preussen, Sveriges politik icke kan vara ovälkommen? Derföre gällde också konungens i Sveriges första besök fransmännens kejsare, hos hvilken han möjligen kunde personligen träffa konungen af Preussen. Men skulle detta också icke ske, så kan det åtminstone icke slå fel, att kejsar Napolen i detta afseende sjelf anslår stämgaffeln för sin kongl. gäst ifrån Preussen. Otvifvelaktigt är, att konungens i Sverige resa sammanhänger med planen till ett konungarike Skandinavien, hvilket äfven för Preussen tör hafva sin lockande sida. Hos