Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1861, sida 3

blefwo de dock sedermera öfwerfallna af befoltningen. Han nickade med hufwudet. SOm de också undkommo folkets grymheter, om de till och med bemöttes med medlidande och Hjelp: samhet, huru ofta blefwo de dock ide sedermera offer för giriga, roffande och mordiska förrädare! — Un: der det jag talade dessa ord, hade jag stadigt och skarpt fett honom i ögonen. Till en början war det, fom om han hade gjort ännu ett försök att undwika mina blickar och flå ned ögonen. På en gång fåg han på mig stirrande med fina glänsande ögon. Wanfinnet kom wäl mer od mer tillbaka. Det misslyckade försöket Hade wäl wavit den sista ansträngningen af ett ännu redigt förstånd. Han swarade mig ide. Talar man ide, frågade jag widare, också i denna trakt om sådana händelfer? — VWisferligen känner man till dylifa, utbrast han åter med liflighet. — OM ni har kännedom derom? — Huru stall jag — —? ö Hade han wäl welat säga: Hmwarför ffall jag ide vet? Fru Langlet hade emellertid, lik en furie, men en furie, fom är i dödsångest, sprungit fram ifrån sängen. En ursinnig blixt från hennes gnistrande ögon träffade den sjuke. Ordet, fom han welat uttala, dog på hang läppar. Hans blick blef orolig; hufwudet föll tillbaka på kudden. , Qwinnan måste utöfwa ett oerhördt wälde öfwer mannen; hennes hotande blick Hade till och med funnat gifwa honom åter hans förlorade medwetande Det war nu tid att aflägsna henne. (Forts.)