Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1861, sida 3

och som han hade någon fallenhet för det teatraliska, så war han sjelfskrifwen sufflör wid societetsspektallerna. För öfrigt ansågs han för en stilla och beskedlig ung man, som war med om allt, utan att skjuta fig framför i något. Vit som bandet i blomsterkransen, syntes han nyttig, men utan sfynnerligt wärde för resten. Jnfanteriuniformen är också för mycket reducerad Sedan man borttagit epåletterna, hwilka få betydligt förminskat arelbredden, fan man knappast skilja office rare från underofficerare. Konungen, landets ståtliga kawallerist, har werkligen warit för stjufmoderlig mot de stackars officerarne wid indelta infanteriet. Det är nästan bara det wälsignade mörkblå klädet och nästan intet guld. Nödgas man nu dertill bära den s. k. Bergsgalierhatten med de breda bråderna och hönsfjädrarna, så ser man ju nästa ut som en fogelskrämma. Hwem will bli officer på sådana wilkor? Hwem will bli en fasa för fogelslägtet, hwartill en och annan will hänföra wåra glänsande paradis-foglar i amasonhatt och krinolin? Möjligt är att wår infanterilöjtnant också hade ett fördelaktigt parti i kikar ren; men officerarne wid indelta infanteriet hafwa inga obilliga anspråk. De wåga sig sällan på 100,000; hälften är redan mycket för dem, men under fjerdes delen funna de knappast gå, ty det är just jemt hwad fom behöfwes för att lägga ned såsom kapital i arrendet af någon större landtegendom, deras man liga tillflyktt. Men wår beskedlige in: fanterilöjtnants utsigter woro mulnare än wanligt. Han skulle, i brist på bättre, ha nöjt sig med enkla tiotalet, men hade förgäfwes gapat efter det. Det är följden af att spela dansmusik när man borde dansa och att sufflera när man borde agera, för att icke tala om de förrymda epåletterna. En förmiddag begaf sig wår olycklige infanterilöjtnant på wäg till den gemen samma promenadplatsen; men när han stulle gå förbi den paviljon fom fru T. bebodde, stannade han, tt han fann den unga enkan sittande i verandan, men wid det mest swårmodiga lynne. Hennes ögon buro spår af tårar och hennes barm häfde fig wåldsamt under det gröna taftet. Löjtnanten närmade fig, helsade och frågade naturligtwis hur det stod till? Fru T. dröjde en stund med swaret; men slutligen och liksom fattad af en lycklig ingifwelse reste hon fig och frå: gade med feberaktig ifwer: — Hwad ärnar löjtnanten sig? — Till promenaden, swarade denne. — Will ni göra mig jälffap dit? will ni bli min kavaljer? — Med ftörfta nöje. — Godt, få fom! bjud mig er arm! — Men löjtnant von K.? inwände infanteristen, i det han warsamt såg fig omkring. — Hwad har jag med honom att görh? Låt oss gå!