Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1861, sida 3

det och upplyftat foten, likasom om hon, drifwen framåt af en häftig, ide längre hejdad oro, nödgades taga den sjuke i sitt beskydd, och åtminstone göra fig bemärkt af honom, som icke brydde sig om att kasta sina ögon på henne. Hwad war detta? Under wår resa hade Sekreteraren — på grund af ett rykte, sade han, — antydt på ett brott, som under den der Fransyska tiden skulle hafwa begåtts, och hwarigenom den gamle Lohmann bekommit sin plötsliga rikedom. Jag hade utan afsigt erinrat om hans lyckliga förmögenhets-wilfor, men oförmodadt förbundit dermed en fråga om den der krigstiden. På en gång uppstod då denna oro, denna förwirring såwäl hos den sjuke, som hos den gamla frun. Ja, syntes ide i detta ögonens fladdrande ljus tillfännagifwa fig ett plötsligt, genom påminnelfen om brottet föranledt wansinne, fom tilläfwentyrs under längre eller fortare tid flumrat i ro? På samma gång fom jag åter att tänka på Pa ter Theodori förwånande beteende, då Sekreteraren frågade honom efter de der krigshändelserna. Jag trodde mig på en gång hafwa funnit tråden till en djup och mört labyrinth. Jag måste widare följa den; men jag kunde det endast med ledning af de obetydliga rykten, hwilka jag uppfattat under samtalet mellau Sekreteraren och Pater Theodorus. Den sjuke hade icke beswarat min fråga. 73 många trakter af Tyskland, fortfor jag, föreföllo under den der tiden dylika små träffningar emellan Fransmännen och den förföljande fienden. Ni har säkert hört talas derom? — Ja, ja!, fade Han lifligare än förut. — 7De stackars Fransmännen lågo alltid under. Undkommo de döden under ftriden,