Norrländska Korrespondenten – 27 juli 1861, sida 3

Wår löjtnant anade att det kommit något smolk i mjölken mellan de äl skande, bjöd den unga enlan sin arm och gjorde fig få älskwärd fom möjligt. När de kommit till promenadplatsen, der alla badgästerna redan woro i rörelse, wisade sig fru T. ytterst glad och språksam och wände ofta med en wiss förtrolighet sitt ansigte mot sin kavaljer, liksom hade hon de angenämaste saker att säga ho: nom. Men hennes rörelser och ord woro få osammanhängande, att mår löjtnant utan swårighet märkte att hennes tankar under hela tiden woro på helt annat håll och bestämdt mera hos favals leriet än infanteriet. Det dröjde ide länge förrän de i en af allferna mötte löjtnant v. K. i föll skap likaledes med ett ungt, wackert och elegant fruntimmer. Löjtnant von KF. helsade artigt, med illa dold förlägenhet, på fru T., men fru T. syntes i denna stund få inbegripen i samtal med infanteristen, att hon knappast beswarade husarofficerarens helsning. När de beg ge paren gått förbi hwarandra, frågade fru T. med affekterad wårdslöshet: — Ni känner wäl det fruntimmer som löjtnant v. K. promenerar med? Jag är intet presenterad för heunne än, men hon tom ju först i går. — Men ni har wäl hört talas om henne? — Det enda jag hört är att hon heter W. och är ifrån Norrland, der hen: nes man i lifstiden warit sågwerksegare. — Tyder ni hon är wacker? — Åh, som folket är mest, swarade kavaljeren försigtigtwis. — Man säger att hon skall wara ofantligt rik, att hon har ända till en half million, yttrade fru T. — Kors har hon det? — Ni tycks inte wara lika wäl uns derrättad fom... fom andra... Men låt oss gå hem. . . det är fasligt warmt . man kan riktigt qwäfwas i denna olidliga hetta. Man lemnade promenadplatsen, men fru T. få liflig nyss, yttrade under hems wägen ej ett enda ord och bewärdigade fin kavaljer knappast med en enda blid. När hon uppnått fin paviljon, yttrade hon med ett tillskrufwadt småleende: — Will ni wara min kavaljer på eftermiddagen med, få är ni mycket wäl kommen. Wår löjtnant tackade på det förbindligaste och lofwade att äfwen på eftermiddagen ha den äran, hwarefter han aflägsnade fig. (Forts.)