Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1861, sida 3

Efter ett kort uppehåll sade hon med något osäker röst: Jag will ej gifta mig — Hwarför ide? — ÅJag känner mig så lycklig i min nuwarande ftällning, att jag önskar förblifwa hos min fader och hos er. — WBågar jag tro att detta är den enda och sanna bewekelsegrunden för er wägran? Jag fer er ofta drömmande ... ja — jag tror mig till oc med hafwa upptäckt tårar i edra ögon. — Mary wille rodnande motsäga fin stjufmor, men denna afbröt henne wänligt med dessa ord: Ni behöfwer ej ur skulda er derför, dyra wän, skulle Mr Gardiner mifhaga er? ... Eller, tillade hon med ett uppmuns trande leende, ffulle ni älska en annan? — (Jag, ... Nej! stammade Mary förwirrad. — Ar detta werkligen fannt? frågade Mrs Davystone, i det hon med ömhet fattade fin stjufdotters hand. — Jag tror ... icke, jag tänker ej, swarade Marty, fonbarligen dröjande. — Är ni då rädd för mig? fade Mrs Davystone i förebrående ton: Jag trodde att den wänskap jag alltid wisat er, skulle gifwit mig rätt till edert förtroende, eller har jag kanhända bedragit mig? — I nej! swarade Mary, rörd af fin ftjuf moders kärleksfulla ord. — YNå, så will jag hjelpa er, anmärkte härefter Helena, i det hon mildt drog fin ftjufdotter till sig,det finnes någon, fom niförer drar framför Gardiner? — Ja, swarade Mary, med en af rörelse knappast hörbar röst. — Som ni kanhända älffar 2? — Jag tror... Jag tror ja .. — Jag har trott det länge . . . men jag tror nt aråter, mitt kära barn . . . huru dåraktigt! ... Torka hastigt bort tårarne och säg mig namnet på den Iydlige. — Ni känner honom ej. — Wertligen, skulle det wara den kavaljer wi sågo i dag på morgonen 2 (Fortf.)