Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1861, sida 3

hafwa fred och ro på qwällen utan wi dare kamp. Detsamma önska wi oss sjelf me i mår ålderdom eller sjukdom; fi tillhör det of, att wara barmhertige me dan wi något förmår, att wi må njut nåd, då wåra egna krafter tyna. Men lättingen och oduglingen må w icke understödja, med mindre han wän der sig från sitt föraktliga wäsende oc bättrar sig. Annu är den oklokheten qwar hos mån ga, att anse menniskan hafwa wärde oc wara förnäm, blott i den händelsen, at hon blifwit född af ryktbara föräldrar eller om hon har mycket penningar. Me detta orätta tänkesätt förminskas små ningom så fort upplysningen hinner spri da fig. Ingen är sig sjelf förträfflig utan att han werkligen äger ett ädel sinnelag, med håg att gagna i det gode och utföra hwad rättskaffens och förnuf tigt synes. Feg är den som rädes för fattigdom dum den, som föraktar en fattig. Hjel temod är, att inom fig föfa och finn krafterna till sjelfbestånd, medelst en raj wilja, skicklighet och arbete.