Norrländska Korrespondenten – 22 maj 1861, sida 3

Fattigdom är icke fruktanswärd. Fattigdom är ej att rädas för: icke så, som skulle wi onödigtwis böra åtnöjas med henne och hafwa henne qwar, utan sä, att wi med stark wilja, förnuft och arbete lätteligen funna öfwerwinna henne; derföre är hon ide farlig. Swerige är ett hårdt och fattigt land; och wi äro Swenskar. Sålunda är oss, mera än andra, det behofwet gifwet, att bruka en stark wilja, förnuft och arbete till öfwerwinnande af fattigdom ibland oss. Och sådant är en lek, full af ära. Det är den högsta ära och lycka för en menniska, att hon, oberoende af hwarje annan utom Gud, kan stå på sig sjelf, och af sig kan hemta all den hjelp, hon fär lifwet behöfwer. Dertill fordras dessa tre: 1:o att hon besitter full skicklighet till någon tjenst eller yrke; 2:o att hon har en stark wilja att bruka sin skicklighet; samt 3:o att hon medelst flitigt arbete sätter denna ffidlighet i werket. Jntet bättre arf funna föräldrar gif wa fina barn, än att de uppfostra dem och lära dem stor skicklighet till något andligt eller lekamligt yrke, samt mana bem, att med kraftig håg och wilja bruka det de lärt fig, uti ett idogt, trefligt och gladt arbete. Alla andra skatter, fom barn kunna bekomma af fina föräldrar, äro ringa emot dessa. Ty allt, fom är utom mens niskan sjelf, kan hon mista: penningar kunna förloras, och godset tagas bort; men skickligheten och wiljan att den funna bruka fan ingen beröfwa menniskan, allenast hon sjelf sätter sitt goda deruti och wårdar sig derom. Derföre skall hon också ej anse någon jordisk skatt högre än detta, och hålla ingenting ärofullare än arbete. Så skall också ven hjelp, wi äro ffyldige att gifwa andra, mest bestå uti att skaffa dem medel till att funna förmånligt anwända deras skicklighet, eller lära dem en fådan om de ingen äga. Blott gamla, krymplingar eller orkeslöse böra wi hjelpa, utan att mana dem till arbete; ty deras dag lutar till afton, och te skola