Norrländska Korrespondenten – 15 maj 1861, sida 2

Jag förundrade mig nu sjelf deröfwer; det fyns tes mig obegriviat, att det ide hade fallit of in, att jemwål undersöka steppets utsida — och dock, hwem hade kunnat tänku derpå? YJag bar nu alt klart för mig, Jack, fade jag, under det han gjorde min of att af trötthet lägga sig ned på golfwet. Men ännu en sak. Sig mig blott, bwad du menade med alla dessa hokus pokus? Öwad stulle allt dette gagna dig til, om du hade för afsigt, art till slut ändå utlemna dig sjelf; och det dertill, du olyckofogel! just i ett ögonblick, då wi knappt äro ert par mil från Portsmouth? Om jag blott hade wetat det, Siv? Men det är odfa just det, fom nu fyller min själ med fört mif: lan. — Till en början wille jag bloti skrämma Blod något litet, och derefter äter begifwa mig ombord; först sedermera fom jag på den tunfen, att vå detta fått hälla besättningen i fåad, och jag deslöt att här. da ut, tills wi fommo till Portsmoutbh. Men bwarföre utförde du ide detta ditt beflut? Fog inbillade mig, Sir, att wi sist om twå dar gar ffulle wara der, kanske till och med på en dag; jag, witt dumhufwud, hade aldrig staffat mig reda dexpå. Men sedan blefwo strapatserna för swåra; jag funde ide röra mig i fisksumpen, oc att oupphorligen fimma, förmådde jag beller ide; jag beslöt mig derföre att installa mig hos Kapten. Slä dig til döds, lärer han wäl ej, tänkte jag. Då folket nu nyss mar upptagit wid mesan-masten, klättrade jag upp till bog: sprötet, och skyndade mig fram till förmasten — det war ide mycket ljust, oh omnägou såg mig, tog ban mig såkert för en af den öfriga befättningen — sedan lade jag uvp och förblef säende deruppe, till def en af dem fit fe mig och wisade mig för kamraterna.