Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1861, sida 2

Han hade låtit säkert tillstänga och rigla fönferöpps ningen, som war anbragt ungefär en half manshöjd från golfwet, och lemnat fängen en liten ljusstump, hwilket spridde i det smala rummet ett swagt sken. Twärs öfwer rummet ned wid golfwet gick en jernstäng, uti hwilken Jacks fötter woro inklämda. Hans händer stucko fram ur en enda jernring, som icke meds gaf dem den ringaste rörelse. Så snart han hörde min röst, wände han hastigt hufwudet om, Ack, Siv! bad han med qwäfd fäms ma, laf barmhertighet, öppna fort luckan, eljest qwäf wes jag. : Det war odså werkligen mycket unket och qwaft i den trånga cellen; men jag förundrade mig lifwäl, att en sädan smäsaf kunde beswära en man af at sons konstitution. Emellertid uppfyllde jag hans öns stan, sköt undan rigeln oh lät frist luft komma in. uTusen tad, Sir! suckade Jack, och lät hufwudet matt sjunka ned på bröstet. Jag gick honom alldeles in på lifwet. Jact! — Han teg. Det tyckes, fom om du wille behandla mig på samma fått fom Mr Smith. Är vet din affigt, Jack? Du tiger! Wälan då! Jag will lemna dig ät ditt öde. Jag har ofta tagit dig i förswar emot Blod, i dag till och med emot Kaptenen; jag skulle ocs få i morgon återigen bafwa gjort det — — Derföre tadar jag er ocså i dag, Siv. IV du swara mig? . RNej, Siv, fade Jack, i det han sjönk tillbaka i fin förra liknöjdhet. . . Nå, då hafwa wi wåra affärer på redig fot, swarade jag, å min sida nu werfligen uppbragt. 7Jag byste tillgifwenhet för dig, derföre att jag anfåg dig wara en raff, uppriktig buss; men jag märker, att jas