peuning, icke dröja längre än från påsk till pingst förr än mina kläder skulle befinna sig i godt skick. Jag will här anmärka, att, enligt min öfwertygelse, ingen duglig, nykter, flitig och pålitlig arbetsarbetskarl, saknar arbete. Han behöfwer ej söka det, ty han blir sjelf uppsökt. Och när jag då hade mina nödigaste behofwer uppfyllda, skulle jag måhända — uppriktigt sagt — låta nå gra slillingar springa för att en föndagsafton bestå mig ett glas godt öl, i sällskap med en eller annan lika tänkande wän, fom kände betydelsen af ar: betets ära. Doc skulle jag ej förslösa få mycket af aftonen, att jag ej skulle få tid till mitt manliga söndagsnöje, wid lediga stunder: läsning i en eller annan nyttig bok. Detta skulle wara min ftörz sta glädje, och säkert skulle jag äfwen skaffa mig böcker att läsa, när man endaft märkte att det war mitt allwar. Och när jag, efter en sådan söndag, bort lade mina äläder, och hwilade på min enkla men rena bödd — hwem skulle icke då, om han höll ljuset framför mitt lugna och förnöjda ansigte, och hörde mina regelmessiga och friska andedrag, tänka för sig sjelf: en lycklig menniska slumrar der? Lätt sagdt, men ide få Lätt gjordt, skall mången kamrat föga, skubbande fig i fina trasor, för ohyran, fom plågar bonom, det der låter fig göra af en (58 och ledig karl, fom har minst en riksdaler om dagen; men ide för den, fom har hustru och barn, fom började med gäld och ufelhet. Så tala de, fom låta fig drifwa med strömmen; men de hafwa ide rätt, ehuru deras yttre utfeende och betryckta mine synes säga det. Ty jag skulle, äfwen med en lägre dags: penning, ehuru på längre tid, weta att staffa mig det någorlunda snyggt och ordentligt; och hwad hustru och barn angår, så skulle jag hoppas kunna förmå dem att biträda mig härwid, i stället för att wara mig till last. Det är äfwen bekant, huru otroligt mycket en rask och duglig hustru fan bidraga till hushållets underhåll. Jag påminner mig härwid, att jag en gång fåg en arbets karls fer-åriga flickunge ifrigt sysselsatt att klänga upp för att få en blommande häggqwist fastsatt öfwer spisen, och jag flutade straxt till, att föräldrarne bi: bringat barnet detta tycke för det behag liga och angenäma. Det war en lörs dagseftermiddag. Dörren stod öppen och wifade mig stugan, som war sådan jag sjelf wille hafwa henne, i samma ftällning. Man hade strött granris kring spifen; husmodren aftorkade ett bord, fom syntes hafwa äfwen förut gjort be kantskap med torktrasan; ett par barn sutto och nystade; en halfwuxen flicka lagade ett par klädesplagg, och då feråringen fått häggqwisten der hon wille hafwa honom, ropade hon, i det hon rang ner: Mor, mor, der kommer far! Skynda er barn, fade modren, låt bet wara ordentligt till def far fom mer hem!