Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1861, sida 2

par dussin till bästa? Det skulle bota manskavet för def dumma rädsla. uwa — Hwad, till bäfta? fammade Mr Bens tham, fom ännu ide blifwit qwitt fin ostfärg och ännu fortfor att tänka på Blocks öde, IJag har fått nog af det der djefwulssvöket. Hwem befallde er föra ned honom, Sir? GSäg? Jag tänkte, Siv — — ypå ingen — — ingenting då. Låt honom fom ma upp — kanske springer han äter öfwerbord. Kasta honom i sjön, om han inte will gå dit godwilligt. Men jag will — jag måste — — Jag framträdde nu också för att bistå Mr Smith, och det lyckades omsider wåra ömsesidiga bemödanden, att i någon mån lugna den wärda Kaptenens upprörda sinnestillständ. Mr Smith begaf fig nu genast til fängens rum, för att i godo tala wid Watson; ty det war af wigt, att han öppet tillstod, på hwad fätt han utfört fina konststycken; blefwe ide besättningen fri från fin spökrädsla, få wore anledning att frukta, art hälften af dem skulle desertera, få snart de kommo i hamn. Rådlös fom Löjtnanten åter upp. Watson Hade på alla hans frågor, på alla hans hotelser oc) förbans nelser ide swarat ett ord. Mr Swith rasade; en så. dan förbärdelse hade han icke wäntat. Jag beslöt att likaledes försöka min lyda och ber gaf mig, efter tillätelse af Kaptenen och Mr Smith, ned tid fången. Jag mäste tillstä, att jag war orolig och upprörd — mer än det passade sig för en Vöjtnant, då det gållde en simpel matros. Jag inträdde i cellen och ropade Jack, som satt med roggen wänd åt dörren wid namn. Mr Smith hade widtagit alla försigtighetsmäått.