Norrländska Korrespondenten – 8 maj 1861, sida 3

att loda hang rop. Jag gick fram til honom och bad att få låna hang sprakrör, hwilket ban willigt räckte mig. Jag satte det för munnen, wånde def mynning upvåt och rovade, allt bwad ropas kunde: IWatfon! — Hwem fom ide rörde fig, det war Jack. Jag drog fram en pistol ur fickan och sigtade på honom. Rom ned, min gosfel ropade jag, fom fort ned, eljest mäste jag hämta dig. i På bela det wida fördäcket hördes ide ett ljud; allas uppmärksamhet war spänd på werkan af mitt tillrop. Detta syntes göra werkan, Jack rörde sig. Jag bade wisserligen ide under bwad wilkor fom helst utfört min botelfe; men det war ett medel att möjligen funna tillfredsställa min nyfikenhet; och att ingen af matroserna skulle hafwa wågat fig upp vå öfmerbramsrån, för att taga bonom fast, derpå skulle jag utan twekan hafwa wågat bundra pund mot twå pence. Jag upprepade min befallning. Jack böjde sig ännu ett ögonblick utöfwer rän, derefter gled han, snabb som en tanke, utefter bramstängens salningar, utan att jag kunde märka, hwar han höll sig fast, fattade uti märssegelskotet och halade sig ned derpä; — en sats, — och han stod midt ibland matroserna, som nu stingrade sig åt alla häll. Han säg blek och mager ut, men hang anletsdrag wisade ej fruktan eller nedslagenbet. Med säkra steg gick han fram till Me Bentham, fom skulle bafwa dragit sig tillbaka ända til halfdäcket, om han icke blifwit hindrad af gängspelet, stannade hår alldeles framför honom, förde banden till sitt af watten drypande hår och fade med grof stämma: (Forts.)