Norrländska Korrespondenten – 20 april 1861, sida 2

— Det är bra, det är bra, sade han när Elim slutat sin berättelse. Wi skola se till att man betalar vig hederligt för den slup du tillfört of. Men säg mig, berr löjtnant, tillade kaptenen med sträng ton, hwad är det för ett fruntimmer fom följer er? Elim stammade några ord. Han kände det ute tryckliga förbud som eristerade på flottan att mottaga qwinnor ombord på ett ffevp. Han aflade nu den bevättelfe, som wi redan känna. — Jag bet wiflar icke dina ord Elim Paulowitsch Melosor. Men din behjertenhet att wåga ditt lif för att rädda dina medmenniskor, din återkomst med ett fiendtligt skepp, har ådragit dig hela flottans upp: mårksamhet. Hwar och en har rättighet att misstänka det du uppfunnit denna roman för att knyta en före bindelse med en person dig owärdig. — Kapten! Wredens rodnad uppblossade på Elims ansigte. — Hör mig med lugn, Elim! Ju mera wrede pu tillkännager, isonnerhet mot mig, ju mera skugga kastar du på dig sjelf. Du känner att wära ffevpsr lagar förbjuda att i krigstider hafwa qwinnor omr bord. Hwilken rapport skall jag wäl lemna til Amis ralen? Hans första fråga blir: Är det hans hustru I eller bans soster? Elim sånkte bufwndet och teg. Kapten fortfor med en mildare tou: i — Låt oss antaga, Elim, att denna affär ide ffas dar dig i dina kamraters omdöme. Skall du ej tänka på detta stackars barn fom ju oskyldigare hon är, ju mera har hon att förlora. Du Är nu hennes ende beskyddare, och en ung ssicas heder är en Helig faf. — Hwad är att göra, kapten? sade han sorgset. Led mig, råd mig!