Norrländska Korrespondenten – 20 april 1861, sida 2

— ÄÅndtligen, fade Elim, här ba mi Nicolas Alexiowirsch, fom firerar of med sin kikare. Fauande roparen helsade han: — God dag, Nicotas Aleriowitsch. Elim! en gång. — Föjtnant Melosor, helsade besänningen, burra för löjnant Melosor! — kägg till! ropade Elim till matroserna. — Fan ta mig, fade löjtnanten, om vet ej är — Elim, Elim, Elim! ropade tjugu officerare på Försedda med båtshafar, lyckades det dem att fästa slupen wid fregatten. — J sanning, min fåre Elim, fade Nicolas, täcfande bonom handen, du maste wara trollkarl, du faller i wattnet och du dränker dig ej; du gar igenom elden oc bränner dig ide. Wi trodde dig wara förs lorad oc du lefwer frisk och fund. — Jag är ide ensam, fade han, rådande handen åt Jane fom Yorsko tagit på fina armar, — Ah Ha, fade Nicolas, det förundrar mia ide om man trott dig wara bränd; ett par sådana ogon stulle wara nog för att antända hela flottan. — Båfte Nicolas, fade i fin tur Elim, gör mig det nöjet OM gif den unga damen armen tills jag fått förklara mig för kaptenen. Nicolas Alexiowitfd bugade fig för Jane och bjöd henne armen. Elim mötte kaptenen just fom han satte foten på första steget till den trappa som ledde från kajutan till däck. Kadtenen uppgaf ett glädjerop. Han ålskade den unge sjöofficern säsom han skulle Ha älskat fia egen fon.