Norrländska Korrespondenten – 10 april 1861, sida 2

bundna kring liswet under kläderna. Ges nom i klädningarna för ändamålet an: bragta öppningar kunde de bibehålla fom munikationen med säckarne, och i detta Danadernas swalg förswunno de stulna persedlarne med blixtens hastighet. Me dan i flera år hafwa de stulit med den största fräckhet, och det föll ingen in att misstänka de elegant klädda damerna. De woro alldeles inga kostföraktare utan höllo till godo med hwad de kunde fom ma öfwer. På balterna, fom de befökte, itulo de näsdukar, fhrevlar, pelskragar o. s. w., från en fattig hustru hade de stulit ett stycke flanell — allt gid i fäce ken. En af de många stölderna tillgick på följande fatt: den ena systern infommer i en butik, låter wisa fig några jaconettyger och går bort utan att köpa något: straxt derpå kommer den andra systern och will likaledes fe på jaconcttyger: köpmannen mill wisa henne dem, men uppftäcker genast att det fattas ett stycke. Urfälta, säger han, 7men den dam, fom nyss gick ut, har säkert stulit ett stycke jaconett, och med ett språng är den obetänksamme ute på gatan för att upphinna damen; han inser snart, att detta är förgäfwes, och då han and: lös kommer tillbaka, är den andra dar men och — ett annat stycke jaconett borta. — Såwidt hittills kunnat upply: sas, är den stackars mannen alldeles okunnig om hustruns och döttrarnes in: dustri; han har naturligtwis till följd af sin anställning wid jernbanan för det mesta warit frånwarande och synes icke hafwa haft någon aning om det förefallna. — I Westerwiks Weckoblad läses: Utdrag ur bref ifrån en tjensteman, ans ställd wid statens jernwägsarbeten i Ebdermanland. — — — — — — — — Stora hopar af arbetsfolk, mest fmåländningar, hafwa till ett antal af 2 a 300 strukit här omkring under Februari och Mars månader, utan att funna er: hälla arbetsförtjenst. Det är högsta grad tanklöst att så utan hejd förespegla sig möjligheten, att det blott erfordras att inställa sig för att erhålla arbete. Här är så stort öfwerflöd på arbetskrafter och i Maj wäntas ftörre arbetskommenderingar ur avmicn, att man oupphörligt måste afslå äfwen de mest bewekliga böner om arbete. Följden blir, att när det lilla de fört med fig är för: tärdt, blir tiggeriet den sista utwägen. Det är werkligen påkostande, att ej kunna göra något för de beskedliga stackare, som gråtande bedja om arbete, blott för sä ringa penning att de kunna uppehålla lifwet, ntan att behöfwa tigga, och i många fall måste man af egna medel beledsaga sitt afflag med tolfffillingar Åt dessa utblottade, men ärliga och arbets: föra menniskor, hwilka ryktet om höga aflöningar lockat på 40 a 50 mils mans dringar till en främmande ort, der deras hopp få grymt gäckas. När man bes tänker huru många armar fom härigenom onödigtwis dragas ifrån jordbruket och känner hwilka höga dränglöner som nu betalas mot för ett tiotal af år sedan,