Norrländska Korrespondenten – 10 april 1861, sida 2

— Den tredje inföll: att flå sönder det glas, bwarur man druckit, är fult. Hwad bar wäl fottats dig? Har det warit bränwin eller skinka? Nej, Gudi ware lof ingendera delen. När en rått war förtärd frams sattes en annan. När ett glas war utdrudet ihäldes ett annat. — Det år sannt, swarade den förste, det wore fond att klaga. Brödet war hwitt som socker, often tjock fom huggna stenar, och kaffe alla morgnar. — Hwad mig beträffor, återtog den andra i ord ningen, få beswärar jag ej min tunga med att prifa dem, När jag begärde groft bröd fid jag fint. Det bästa, det tjocka af kaffet gömde de för fig sielfwa, och gaf of det fom war klart och tunnt fom ratten, och i often war flora hål. — Hwar och en har sin smak, inföll Yorffo, men stulle jag en dag känna mig mycket hungrig, så tänker jag på de rara middagarna jag åt hos den herren som nu går framför oss, och då blir jag genast mätt. — Lika mycket, sade den andre matrosen, blott Gud tilläter of att äterse wåra kamrater, få är allt glömbt. Himmelen tycktes werkligen gynna denna önskan. Utan några äfwentyr anlände de til embarferingsr vlatfen. Hafwet war lugnt men mörkt. Stranden war folktom. — Huru kommer detta til? menade wägwisaren. Det war bår han skulle wänta of. — Ir du fäfer att det år rätta fäller? frågade Elim. — Som på mitt fader wår. Man gick några fleg utmed stranden, men man fann hwarken fiskare eller båt.