Norrländska Korrespondenten – 10 april 1861, sida 2

Augqust Han Naarvaersen förlorade tålamodet. Ett brutet löfte war för honom detsamma fom ett brott. — Jag Mall ta mig böfweln klappa om dem, fade han. Taga betalning och ide wara punktlig. Jag mill flå wad att de förbannade fyllhundarna fitta nu på krogen. Men alla dessa utgjutelser gagnade till intet. Elims och hans kamraters belägenhet blef allt mer och mer kritisk. Den gode Holländaren kastade wägwisaren på Elims häst för att undersöka stranden till höger. Sjelf gick han till fiskarens koja. Elim, ensam med sina karlar, föreslog dem att göra fina efterforskningar. Han hoppades att alltid träffa på någon båt, fom kunde taga dem; om ej ans nat hoppades de få hyra en sådan. Närmande fig det ställe hwarest stormen kaflat dem upp, obfers verade han nägot hwitt. Läggande handen på Yorskos skuldra och med den andra wisande på föremålet, fom fäfte hans uppwärksamhet, sade han: — Se! — Om jag icke bestämdt wisste att wär bät wore söndersplittrad, skulle jag swärja på att det wore den. Som en siökalf har den stigit upp ur hafwet, och nu sofwer den nägonstädes på stranden. Men ialla Hhänseenden mäste det wara en båt. — Lätom of; wara tyfta, mina barn, fade Elim, jag tyder mig skönja liggande karlar. — De ligga ide endaft, fwarade fjömännen, de sofwa; jag hör dem snarka. — Det är ide skyldtwakrer? fade Elim glädtigt. — Jcke skyldtwakter, swarade sjömännen. — Låtom oss, sade Elim, talande ännu sagtare,