Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1861, sida 3

— Sdilken däraktig tanke, jag lemna dig, då jag älskar dig mera ån någonfin? — Om du ålskade mig mindre, skulle jag finna en lindring i den harm jag dä mäste erfara. Jag ffulle falla dig bedragare, otadfam, och funne då en lättnad i dessa utbrott. Men nu, då jag på en gång tillbeder och högaktar dig, fom den bäste, ädlaste på jorden ... tärarna qwäfde rösten. — Sörj icke öfwer den dag, du ännu ej sett. Wisst måste wi skiljas en gång. Slutande sig intill hans bröst, snyftade hon: lgt. — Ad, hwarför, Elim, älskar jag dig få outfågs igt. — Men i Guds namn, förklara dig, jag begriper dig ej. — Min far har redan hyrt fiskare fom fall åter. föra dig till ditt fartyg, och du refer i morgon natt. Slagen, fom om han fett en äskwigg med ens krossa alla hans förhoppningar, flod han stum, orörlig, hällande henne alltjemt tryckt mot sitt brost. Erinrande sig att han war man och att det war således hans pligt att i stället för att öfwerlemna sig åt en feg klagan försöka lugna henne, stammade han några tröstande ord. — Tyols, tyst, utropade den unga flidan, jag will ide mottaga någon tröst. Med dig i i en liten båt skulle jag ej bysa den minsta fruktan, wore det än på det mest upprorista haf. Men tänkande vi dig, omgifwen af främlingar under en kanske häftig storm känner jag att jag förgås af ångest, oberäknadt att du nu far til England, derifrån til Ryssland och fans ske glömmer den stackars Jane. Eller hwad säger jag? Nej du minnes henne, men för att bele hennes kärlek och hennes därskap.