Den goda Holländskan hade aldrig i sitt lif hört talas om Julius Cefar och innhöll säledes alla wir dare frågor. Då hon fule hjelpa fin mor i hushållet, wille bon dansa; når hon fatt wid pianot, för att uttaga nya noter, wille hon bedja. Än glömde hon nycklarna på en bänk i trådgården, än lade hon peppar i stället för socker i bakelserna, men efter som Jane bakat dem, sann Elim dem wara förträffliga. Än serverade hon sin far kaffe utan socker. Han hade länge förut märkt sin dotters tankspriddhet, men när hon en dag afbröt en tulpan, det enda exemplar af detta slag, som fanns i hela Holland, då spärrade han upp fina ögon, fom twä stora inkörsportar, utropande: — Ta mig tusan, måfte ide detta betyda något! Men det oaftadt fåg han ingenting, Trenne weckor hade Elim tillbringat på Blamhuis utan att tänka på någon afresa. Gubben förs tjust i fin gäst njöt af hans umgänge utan att störas af några tanfar på framtiden. Hwad fru van Naarvaersen beträffade, Hade hon wänjt fig wid honom fom wid en möbel, hwilken hon ogerna skulle saknat få framt hon blott alltid haft den på fin plats, det will säga bredwid Jane; för öfrigt fästade hon ide mer uppmärksamhet wid honom ån wid ett skäp eller en skänk. Lägger man nu till detta att al fegling under wintern war omöjlig på Zuidersee, tycdtes omständigheterna gynnsami öfwerensssämma med wår unge sjömans hemliga önskningar. Morgonen den 1 November fann han Jane grå tande i orangeriet. — Hwarför gråter min Jane? — Elim, wår lyda är flut, du lemnar mig!