Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1861, sida 3

fade han i det han antog ex ännu beqwåmare ställning i fin fåtölj och lade armarna i kors öfver fin istermage. Du Fin wara trygg, wi slappa dig icke få lärt ifrån oss. r det ej sannt, Jane? Den unga flickan rodnade. Det war lätt att fe att om man alagt henne att qwaorhålla den unge mans nen, bade hon ice få lätt släppt sitt tag. — Jag wet sannerligen icke huru 113 skall funna för er uttryda min erkånsla, yttrude Elim. — Du bar forskott betalat ditt qwarter, förklas rade gubben; wet du huru stor min winst ar af ditt besök? Det är ingen bagatell, det skull jag fåga. Jag bar just i dag kasserat in och för en förre kladesleverons 20,000 dufater. Det war just dessa, fom de förbannade marodörerna wille ät, da du fom alldeles fom hade du fallit från himla. — Fallit från himla! Sig ståället att jag siigit upp ur wattnet. Men om jag un hoft den tydan att skrämma bort de sturkarna, aterstär wig kanste det obehaget att i min tur liffom de gripa till slyften. Kunske att wi i morgon nödgas förkläda of till mjolnare eller gömma oss i mjölsäckarna. — Jnbillar du dig art August van Noarvaersen, det will saga den förste klädeshandlare i Holland, bebor en qwarn? Nej, min vän, under det jag wan tar min wagn iillbafo, fom jag i anseende till några uppföp skickor till staden, dröjer jog hår öfwer natten. J morgon bitiida resa mi til fobrifen. Wi stänga in mutroferna i en kammare der de äro i fåferhetr, men der owarken mat eller dryck fall fattas dem. Hwad dig beträffar, få pasferar du för en wår slagtinae från Frankfurt am Main. DÅ sedan skall man före staffa dig sakra mån, fom ledsaga dig tillbafa tid dut fartyg. (Fotts.)