Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1861, sida 3

Det är icke en enskild belymrad själ, som, för att få wisshet om att han war råttes ligen döpt, lätit döpa om fig. Nej! Det år en hel skara af sådana själar, fom woro de första ett utträda ur Statefyrkan. De wågade icke påstå att de ide blifwit döpte fom barn; men att de wille följa med andra för deras andlinhets skull. Är icke detta en lek både med sor samlingssaken och ned Herrans heliga instiftelse? J stället för att förnämligast winnlägga fig om tillwårt i christendomen, i Christi! sanna kännedom och lydnad, samt båttre fänne fig sjeljwa och nådens ordning och fraft, för att derigenom blifwa bomjule och läraktige, sätta de fin tilwäxt uti att swärma omkring, såsom de hafwa hjort och ännu göra, ringakta all sanning i för: hållande till wäglebning deruti af dem, fom de sjelfwe walt och erkänt såsom be ras ledare. De blifwa mer och mer säkre och inbilske i fig sjelfwa, och detta wisar mig nog tydligt, att i denna rigtning och i denna uppfattning af dop och förfams ling, som hår i begynnelsen war lagd till grund, måste wara ett djupt och wåfendtligt fel, eller att man skulle wilja bygga Guds gerning på egen uppfattning af ordet, på egen andelighet och helighet, ide i Christo, men i fin egen goda wilja och lydnad. Jemte det jag ansåg deras mening ffriftenlig, att dopet ide borve anwåndas på barn, måste jag jemwäl tillstå, att den biassigt också hos mig infmugit fig, att församlingen genom denna bekännelse ån: nu mera och bestämdare än eljeft ffulle bliswa skiljd ifrån werlden och den förderf: wade förfan, under det att jag lättsinnigt förglömde, huruledes man också derigenom kunde blifwa skiljd ifrån Herrans allmän neliga kyrka på jorden och från Guds barn i den. s Genom en djupare betraktelse af saken i fig sjelf har jag kommit sullbaka till förs kans bruk af dopet fåfom barndop, då Det tillämpas på ächriftnas barn, och en christeljg uppfostran fan påräknas, och till den föreställning att den protestantiska fyrkans lära härom är den rätta. Genom den erfarenhet, jag gjort på mig sjelf och andra, samt i synnerhet hwad som sluteligen händt med dem, hwilka jag i det hela ansåg för den lefwande trons och an: delighetens bäsla reprefentanter ibland of, måste jag då uppwakna och befrias ifrån denna willfarelse. Deras förhållande och sjelftagna dop wisar mig nu hela djupet af det sjelfbedrägeri, den sjelfwerksamhet och sjelfforgudning, hwartill mera fan komma på denna wäg. Och det år mig tyd ligt, att de icke hafwa döpt hwarandra på Guds befallning till Apostlorna, utan fnarare för att efierhårma Christus sjelf i hang dop. Hwad jag west ångrar i affeende på förswaret för min förra ställning, år det yttrande, att Luther bragtes att afwika från fin första uppfattning af sanningen i kyrko och dopfrågorna förnämligast af fin erfarenhet, huruledes frvårmare förftörde hang werf, och att han derföre upp: gifwit fin första ståndpunkt. Men jag er en obeskriflia fruktan och sia ut, och I