Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1861, sida 3

Då grep honom åter en obeskriflig fruktan och bragte honom nära förtwiflan. Han tänkte pä de gröna ängarne, den klara himlen, det blåa hafwet, den kära Rito, ven förhatlige Pevo och Konung Gioacs chinos glänsande dukater. Kunde fudar uttömma hjertat, skulle hans i första siund blifwit tomt. Begrafoen, lefwande begrafwen, hwilken för skräcklig tanke, — od) Nita, hand allt, hans lif, o ror, tusenfallt we! Den ena stunden efter den andra flydde under detta gräsliga tillständ. Det syntes honom en ewighet. Han war nära deran att förlora tron på sin lycko. Han hade hundra gånger mistat den och hundra gån ger äterwunnit den — nu fanns ingen förhoppning mer. — Hade han någonsin lärt att bedja, skulle han säkert gjort det nu, men han kände ingen annan Gud än — sin lycka — och nu war han störtad ur sin himmel. Zitto! — Han hör ett ljud! — eller hade han irrat fig? Nej, han hörde werkligen något röra fig i den öfra werlden. Glädjen genombäfwar hela hans warelse oc) han är juft i begrepp att utstöta ett högt rop, då det ännu i rätt tid faller honom in — ja, att det sannolik är hang dödsfiender, fom wilja hem. ta honom till afrättningen. Ropet stadnar honom i halsen och stilla fom en råtta blir han sittunde och lyssnar. Masos förmodan war alldeles riktig. Det war de båda Jägarne, fom öppnade källardörren oc) ned stego för att hemta honom, Men få fnart de fingo se hackan och den nyss uppkastade jorden, hwilken jemte en hop majshalm betäckte öppningen iden half dunkla källaren, woro de öfwertygade att han brutit