Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1861, sida 3

kan hade aldrig tänkt på hwilka assigter, som kunde förmå en få förnäm kavoljer att egna henne en få ihärdig hyllning, fom gick få långt att ban nåfton dagligen uppsöfte henne. Hon hade aldrig tänkt på möjligheten att ban skulle höja henne upp iill sia egen fambhällshöjd; hennes rena, oegennyttiga kärlek war ide i stånd att beräkna de yttre förhallandena. Hon wisste endast att hon älskade djupt, innerligt och att denna kärlek utgjorde den skönaste delen af hennes tillwaro. Så alskar ofta qwinnan. Afwen Loredano hade aldrig när han war fri och lycklig talat om framtiden, ware fig nu att det gått på samma fått för honom fom för henne, eler han med afsigt undwikit det. Han war alltid öm, men förbehållfam emot henne, dod framlyste den werkliga färlekens eld och styrka ur hwarje hang drag, ur hela hans wäsende. Och nu, når hang olyda änyo förs enade dem, sedan de under få läng tid fafnat alla underrättelser om hwarandra, ty Fiamina hade icke en gång fullständigt känt fin älskares namn och fame hällsställning, ban ide hennes egentliga hem, och skliljsmessan bade kommit få plötsligt att hon ej derom kunnat underrätta honom, nu, når ingen ståndsslillnad längre fanns dem emellan, ty morfisen bade blifwit förklarad förlustig sitt ständ oc) adelskap, nu tänkte de ännu mindre på framtiden. Deras owäntade återförering hade ännu fars fore rotfästat deras ömsesidiga tillgifwenhet för Hwars ondra och de tockte nu att det alldeles föll utaf sig sjelf att deras kärlek händanefter skulle wara helig och ewig. (Forts.)