Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1861, sida 2

ikas öfwerdrifna anspråk på ersättning. owad fom då förutsades, torde nu få sannas, neml. att den sökta wretandelen kommer att afstås för wida mindre er ättning, än den då erbjudna. W — Sm fylleriets bedröfliga följder har ofta warit taladt. Wanligen synes man dod mindre alta på detta tal, att sluta äf de många, fom ännu med denna last fortfara. Måhända talar exemplet fraf tigare än ord. Ett sådant må ock här anföras. En arbetskarl här i staden, wid namn Jonas Wikholm, förut kind såsom en stor älskare af rusdrycker, sökte äfwen med dess ymniga njutning illustrera fin Thomasmarknad förlidet är. djutningen blef dock snart förwandlad i ände, då den förtärda dryckens styrka blef hans egen styrka öfwermägtig, få utt benen sweko i sin pårttnade tjenitz ;öring. Liggande under bar himmel, wid karp köld, påträffades han förfrusen och oförmögen att fortsätta sin wandring till hemmet. Följden blef och den, att vat tadt mannen genast infördes i ett hus här i staden, och utwägar widtogos för hang räddning, hans händer dock woro få förfrusna, att de ännn icke kunnat lätas, och mycken fråga är, om ide fing rarne måste afskäras, till stor sorg, icke allenast för den suplystne mannen, utan oc för hans fattiga hustru med 4 mins dre barn. — Utur Kongl. Maj:ts plakat om fyr ra allmänna, högtidliga, Tadfigelfe-, Jaftez, Botz och Bönedagar, fom öfwer hela Sweriges rike hållas och begås ffola år 1861; gifwit Stockholms flott den 12 Januari 1861, anföra wi följande för wår tid synnerligen behjertansmiärda ord: Under en långwarig fred hafwa fredens yr: fen uppnatt en till orene bland of okand blom: firing. Wi hefwe blifwit allt rikare på medel att underordna oss naturen och dess krafter. Af uppriktigt hjerta gladja wi oss at dessa fram: eg och at allt, fom tänder till förbättring af menniskornas utwartes tillstand. Jorden är oc Herrans, od intet bortkastandes, som med tack. sagelse taget warder. Men om strafwandet el: ter det owanskliga och ewiga far sta tillb. ka for urafwancet efter det forgangliga och timliga, om malet, fom of forehalles ofwanester, undan: slymmes ut jordens systemal, da är hedendomen for dorren. Om, i samma män, fom meuniz frans makt od rikedom i de jordiska tingen till wexa, gudsfruktan od) sedernas enfald od) ren: het aftaga, om de merel och gäfwor, som aflockats naturen, ide anwandas i det heligas, utan i sjelfwiskhetetens och nyutningslysinadens tjeni, om menniskan i fin sorblindelse bygger altaren ät fig felt och torgäter Honom, tran hwilken all god gäfwa kommer, om jordmatken will blifwa herre ofwer harskarornas (Gud od) sto!tet will blijwa mattare ofwer fin skapare, da Hjel: per det menniskan ide, om Hon forwarfswat hela werlden, då är ett folf futtigt i all fin förmen: ta rikedom. Det har förlorat fina bälta ffat: ter, forlorat det, fom allena upphöjer ett folk. Wara ader woro rike i i al sin sattigdem, starke od) lockosamme genom fin tro, gudsfrufran, fed. tigt allwar och fornojsamhet. Dessa dygder oc ett fort namn i hafderna ar det art, wi af den emottagit; må wi framfor allt temna det ar wet oförminftadt ät wära efterkom mande. Se ker sorst efter (Guds rike och Hans rattfardighet. sa faller Eder allt annat till! — Förandrade tidsforhallanden hafwa medför förändring i wär kyrkliga lagsiftning. Wi ari sorwissade, att den frihet, till hwisken J falla de ären, icke af eder missbrukas; Wi äre för ———--ÄI —— ——— ———— —