Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1861, sida 2

sitwäl möfwode de ärla oc geniala dragen en tjus: ning, fom säkerligen warit förlig för mer än ett qwinnchjerta. Fången war en ung man, endast några och tjugo år gammal, med en stolt, imponerande figur; man säg genast art ban tilhörde samhallets förnämsta klus ser; den ådla profilen, det eldiga ögat, det utuyck af aktning för fig sjielf, fom röjde fig i hela hans mar sende och Ywilfet ide en gång bang olydliga belägen: bet kunnat utplåna, måne owilforligen göra honom intressant i en qwinnas önon. Wid åsynen of den unga flickan målade sig en med twifwel blandad förundran i hans ansigte, och med snobb ohm bebagfull rörelse sprang han upp och blef stående frumför henne, lifsom twiflode ban ännu på att det werfligen wor hon. Men att han ide misstagit sig, sontes tydligen af Fiaminas egen bestörtniag och förwirring. Den räd: da, halft nyfikna blid hwarmed hon först betraktat ynglingen, uppflammade plötsligen med en sällsam eld, och en siund förmädde bon icke att wända sina ögon ifrån honom; men derefter gjöt fig blirtfnabbt en glödande rodnad öfwer ansigtets fina by od de swarta ögoassjernorna sånkte fia till golfwet; ben fför na fångwafterffons band darrade synbart och hennes fot war liksom fanarodd på stället. — Fiomina! — urropade den vå det högsta öfwerraskade unge mannen. — Hwilfet helgon har fört I eder till detta helwete, i bwilket jag ide wäntade att finna annat än ewig natt? Den unga flickan kastade på honom en blog blid, men hon kände fig ännu ur ständ att framtwinga ett enda ord.