Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1861, sida 2

— Jag beswår er, — fortfor han häftigt, — att swara mig och förklara denna gåta, fom hotar att bes röfwa mig förnuftet! Bedrager mig en så sällsynt lifhet, art den närmast är att betrafta fom ett under werk, eller är ni en af himlem utsänd engel, för hwars allmakt det dystra fängelsets portar öppna fig. — Jag år Fiamina, signor, — swarade bon faks ta, uton att fe upp till bonom, — Fiamina Falcone, er fångwaktares dotter. Fängen tryckte banden mot pannan liksom mäste ban samia fina tankar för att funna begripa detta owäntade sammantraffande; derefter tog han raskt ett steg bort till henne, fattade hennes hand och sade med passioncrad rörelse: — Ru måne jag anfe det fom en gunft af lyckan att man skickat mig hit til San Steffano. — Min Gud! — utropade Fimina, genom dessa ord ryckt tillbaka till werkligheten, — ni signor, på detta förstrackliga ställe! Ni måsle wara oskyldig! — vifa oskyldig fom de fleste, hwilka mot fin wilja beträda denna kust, — swarade ynglingen bittert. Under det han talade, hwilade hans eldiga blicfar oafbrutet på benne och han böll ännu qwar hennes band, pwilken hon ej försökre att undandraga honom, — Ri är offyldig? Ett missförstånd har egt rum och måfte redan om några dagar blif:va upplost? — fade flifan med owanlig entrågenbet. — Det år ju få? D, det är förfärligt här på San Steffano! — Jcke nu! — swarade han eldigt och förde vennes hand til fina läppar, innan hon hann att tänfa efter om hon skulle tillåta det eller ide. — För mig år San Steffano ett Paradis, få länge jag wå: