Norrländska Korrespondenten – 29 december 1860, sida 2

tangenterna, emedan hon mot sångaren wande sitt glädjeftrås lande anlete, hänförd af den wackra fången. För min del — fade hon — tror jag, att Lindblad täflar med de yppersta tonfättare i romansslil. Hwilken ren och rrisk, men på samma gång innerlig och till bjertat talande känsla genomandas icke hans musik, som troget målar, hwad man nästan skulle tro wara omöjliat att återgifwa. Men du tycker mera om Geijer, du Gustaf och kanske är han mocket mera fublim och hänförande. Sjung något af honom! sag mill sjunga romansen Natthimlen! sTvör hwarje gång jag hör den, tycker jag att den är mera herrlig och skön, men den wäcker alltid en känsla af wemod .... fy hwad fan för menniskan wara mera förkrossande an just denna emsamhet eller denna brinuande längtan och detta swikande hopp, fom den målar! Tänk dig en ensam mans drare uti fall winternatt . . . . marken är fnöbeflädd, och drifwan knarrar under hang fot .... Han hör icke ett ljud afbryta deu djupa tystnaden i den oandliga rymden .... han ser icke ljus ur fjerran winka i fönstret af en menniftobo: ning .. . endast de nattliga, tindrande stjernorna draga hans blickar till fig .. . . de likasom winka hans ande till andarnas hem . . . . tanfen på oändligheten fyller hans fjäl och will öfwerwäldigande böja honom till jorden. Det är för: färande att wara allena, Gustaf, Gustaf! sjung något annat i dag! Ännu är sommar, solljus, wärme, od) lifwet ler oms kring of . . . . foftän det stundar höst. Will du icke sjunga något annat? I hn fantasi, Maria, målar i sanning med en pensel, fom du doppat i en mörk färg. Då allting leker oh ler om kring of, hwarjöre skulle wi då ide egna en tanke åt dem, fom äro ensamma i lifwet? Om jag woro få olycklig, skulle jag erfara mig och sjunga endast de gladare sångerna, dem, minnet bewarade ifrån en förswunnen tid!