Norrländska Korrespondenten – 17 november 1860, sida 2

den, mora jaälerligen ytterligare 300 menniskor der församlade — lockades äfwen jag af nyfikenhet vit för att öfwer: wara den hemska alten. Klockan 9 framkom till platsen den lifdämde Jon Jonsson från Björna Å Kärrsjön åtföljd af fångpredikanten. Att dömma af hans utseende måtte hans själs tillständ wara mycket uppskakadt. Mera död än lefwande framleddes han till stupstocken och med ett enda hugg hade skarprättaren förwist honom från de Iefwandes antal. En psalm afsjöngs une der tet den stympade kroppen nedkaftar des i den bredmid belägna grafwen. Märkwärdigt war det att böra, huru medlidandet ibland den åskädande allmos gen äfwen nu uttog fin rätt, churu för remålet war en lifdömd förbrytare. Måns ga böner framftammades af de fringftå ende öfwer hand stympade lekamen. En qwarts timmas uppehåll war af mederbörande bestämdt emellan de båda afrätts ningarne. Under tiden hade man godt tillfälle taga i betraktande de för forges spelet gjorda anordningarne. På den nyss för ändamålet afröjda platsen war en granrishydda placerad för att tjena ven 70-årige ffarprättaren till tillf(Hitsort. Midt i rundeln war offerbänken förlagd. Några bräder lagda öfwer af: huggna träd samt en ohyflad twärbjelke med mera fyrkantig än rund fördjupning utgjorde hela anrättningen. Efter första offrets afrättning war nämnde bjelke nästan helt och hållet blodbestänkt, utan att det lyckades slarprättaren utplåna de dystra släckarne derutur. En grantis Sawist stylde blott ofullkomligt de färska spåren af hwad fom föregått för ben sig nu närmande reliawen-. ten. Denna, Enkan Sara Zetterlund från 2 Stog Å Gallsäter, syntes nu wid landswägen, ester it jemte medföljande pastor från hennes hemort hafma affiuns git fin egen likpsalm lemna åkdonet och med fäkra steg gå fin dystra befttunmelfe till mötes. Hennes utseende, de blics kar, som hon kastade på de kringstående wittnade om en stor själsnärwaro. Wid spetsgården emottogs hon af fångrredikanten. Hon sjöng ännu mid grafwens brädd några stropher nr den nyss affjunar na dödspsalmen och knäföll derefter mid dödsbrädet. Wid förbindandet af ögonen märlte Hou att en af henne mid utträs det ur hältet lånad swart sidenhalsduk begagnades till att knytas för ögonen, hwarföre hon för sista gången upphof sin röst, ändrade misstaget med de orden: Iej ide ten, utan den bär, hwarwid hon framräckte fin egen halsduk. Utan biträte nedlade hon derefter fin hals på den tantiga stupstocken och i ett nu mar hon förflyttad in i ewigheten. Märts wärdigt nog få wisar det fig wid många tillfällen, att qwinnan i de wigtigaste ögonblicken af fin lefnad wisar större själsnärwaro än mannen dylika ögon blick, såsom äfwen nu war förhållandet. Allt försiagick i behörig ordning. Mä stermannen utwecklade stor färdighet. Blott det kunde anmärkas, huruwida ej