Norrländska Korrespondenten – 17 november 1860, sida 2

öde skogatrakt, fann du det ide angenämt att höra det gälla, ehuru enformiga ljudet af en yras upprepade flag emot den rede lga furan eler måhända en kolares enkla fång, fom wutnade, att en lefwande war relse fanns i dut granskap? Hwarom icke, sjöng du kanske sjelf under din ensamma wandring och lyssnade till ljudet af din egen röst, som upprepades af ett oh ans nat eko: Äfwen detta är ett egendomligt tidsfördrif. De menniskor, som äro födda och uppwäxta I sådana ensliga trakter, bofva gemenligen en prägel af allwar, men ock af friskhet emedan de stå naturen nåra. Då de komma i andra menniskors sällskap, äro de glädtiga samt frimodiga, såsom bergsbor i allmänhet äro; det är blott ensamheten, som ser deras hwemod. Kata läsate, tillät mig att föra dig in i stogen till det aflägset belägna Gröndala bruf, fom i en wacker däld ligger inbåddat i löfskog; vå twenne fidor finnas äns gar och öppen åkerjord, på den tredje en flar bergsjö, men på den fjerde en med gran och furu bewärt bergsrygg, bwaris från en strid ström störtar ned och sätter brutets hamrar och fågwerkirtsårelfe. På icke långt asständ sträcker den stota stogen