Norrländska Korrespondenten – 7 november 1860, sida 3

mit oh räckt of handen til afsked. Han år ej af förnåmare börd ån att han fom nådehjon med god suak ätit mitt bråd. Men hos honom år icke allt som det borde wara ... Hwarför löper den frålmen bort just wid såningstiden, då jag fom båst behöfwer honom? Detta wet han ganska wäl. Och den flora swarta hunden Caro, min bäste wäktare, har han tagit med sig. Det stackars djuret hade fästat fig mid honom. Jag undrar likwäl om Frans skall återkomma. Twifwelsmål i den wågen äro ganska rättmätiga. Med dessa resonnementer lemnade Sie gert tummet. Och hans aningar kommo icke på skam. Den sjuke fortfor att sofwa. MNattlams pan brann dystert. Äfwen Mary hade slumrat in i fin beqwäma hwilstol. I detsamma drog en kylig, en nästan isande mind genom rummet. Ett sönster måste wara öppet. De tjocka sängomhängena fläktade sakta i luftdraget. Lampan flådtes och rummets djupa mörker skingrades allenast af det sparsamma månljuset. Mary waknade. Framför henne stod den stumme Frans, slukande henne med giriga blickar. Hans hår hängde stripigt