Norrländska Korrespondenten – 3 november 1860, sida 3

Werners namn wäckte Mary ur hennes drömmerier. Hon blef i ögonblicket åter medweten af sin sorgliga belågenhet. En darrning genomfor hennes kropp. En obestämd känsla sade henne att hon icke fick gifwa sin mans rykte och ära till spillo och att hon derföre Horde bewara sin hemlighet inom eget bröst. Till och med för modren borde hon iakttaga obrottslig tyfinad. Hon måste wisa fig belåten, ja till och med lycklig, under det qwalen gnagde hennes innerfla wäsen. Hennes föräldrar trodde ju på hennes lyda. Jcke skulle Hon rycka dem ur dens na förwillelse. Både för egen och fin makas skull måste hon dölja fin själs marter. Fader och moder måste fortfa rande tro på deras dotters ältenstapliga sällhet. Deras lugn och glädje berodde ju deraf. Denna föresats skulle förläna Mary kraft att bära sitt olyckliga öde. Hon måste tala wid Werner. — Werner — wille hon säga till Ho nom — du har stött mig och min får: let ifrån dig. Jag slöt mig intill dig med det sullkomligaste förtroende, oc) hur ru har du belönat mig derför? Du har bedragit mig, men jag wredgas ej på