7, min styddsengel! — yttrade Ko nungen med from bäfwan — Ljag inser nu såfängan af mina gerningar,... jan wörrar den Ewiges beslut ... jag tillbeter Honom och är färdig att efter tomma Hand wilja. Men näst Honom älskar jag mitt land; bef kommande ö ten ligga mig nära om hjertat. Säg mig! — hurn länge skall det sönderslitas af dessa oroligheter? — och gif mig ett tecken, att detta land en gång skall blifwa lugnt och lytligt! Du är det wärd — swarade Engeln — att Herrans rådslut warda dig re: dan här i tiden uppenbarade. Din bön stall derföre blifwa uppfylld. Hör då. Så länge skall twedrägten och Partizandan förhärja detta land, att det slutligen störtar fig sjelft i den förfärligaste träl tom. Då skall en stor man uppstå, för att med ren högstes biständ frälsa det ur nöten och grundlägga en slägt, fom skall siyra det ända intill te aflägsnaste titer. Men ännu skall twedrägten forts fara att rasa och upptända inbördes krig, intill dess en med namn Carl uppstigit på den af fadren grundade thronen. Denz ne Carl är den förste, fom skallgöra det namnet älskadt, wördadt och äradt öfwer alla andra i Norden; — från honom skola olla följande Konungar härstamma; — från hans tid skola twedrägt och bor: gerliga krig wara bannlyste ur detta land; i — från hans tid ffola landets ära och : anseende, dess makt och sällhet taga fin början och grunden läggas till den ftor-; bet, det i de följande sekler skall uppnå. Han skall wara den förste af de sju stora Carlar, hwilka, den ene efter den andre, slutligen skola upplyfta riket till en höjd,, som du i dina djerfwaste planer knappast kunnat tänka. (Forts.)