Norrländska Korrespondenten – 8 augusti 1860, sida 2

dermed. Den uppmuntran en sådan nås got sömnaktig morsgris rönte mid dylika tillfällen war ej alltid den behagligar ste. Ofta fick den präktiga tofwiga (uggen fitta emellan och tjena såsom handtag. Fanns någon stadig käpp till hands få applicerades den på mederbörs ligt ställe. Hwilketdera sättet anwändes, war det alltid med önskad werkan. På sådant sätt gick natten till ända: kl. 2 på Tisdagsmorgonen sattes tåget åter i gång. Den högst beswärliga och olire diga marten förorsakade dock stora fwå righeter och det mar med stor möda skalllinien kunde sammanhållas. Stora träsk och myror omwexlade med berg på berg. Af desse sednare woro flera helt och HÄllet på ett försåtligt sätt öfwerlupna med mossa. Wid öfwerstigandet hände det ej sällan att en man nedsjönk till midjan i dess dolda fördjupningar och afsatser. Hwarje timma gjordes halt och DÅ mönstrades linien; befanns den i ordning fortsattes tåget. Under en af dessa hals ter, då tåget började närma sig till sitt mål, finner anföraren till sin stora harm en sträcka af 1:dels mil totalt obesatt. Manskapet hade troligen tröttnat och, med den här wanliga bekymmerslösheten hos i allmogen, gått hwar och en hem till sitt. Björnar hade man warsnat i drefwet sedan Måndags afton, men troligen begagnade de sig af denna passage för att tomma ur fin obehagliga klämma. Altnog, oaktadt trenne björnar mwarit inrins sgade, fanns wid skallarmarnas framkomst till ofwannämnde sjöände inga andra djur qwar än några harar, fom gjorde förs twiflade hopp för att slippa ur foltskockningen. Wid pass 1 timma derförinnan hördes från skogen ett skott Io8sas från en af skallarmarna. En s. k. sockenlapp, som deltog i skallet, bedyrade på det kraftigaste att han skjutit björnen samt att odjuret tumlat om några hwarf, men derefter fom en pil filat in i ffogen. Troligare är det dock att en stor gråswart hund, som hela tiden medföljdt tåget, der fick fin bane; åtminstone tyjtnade hans skäll efter den betan. Åtskillige bondgqwidheter fick man äfwen höra. DÅ en of tilljhningåmäns nen sprang utefter linien och med ljudes lig röst bad dem göra halt, hittade fig någon och swarade: mwi ha haltat en god tövn. En annan gång gafs befallning att frräda ut 20 alnar, hwarpä någon ur hopen swarade: då blir wi fon få lång. Jag har widrört en del af de omftäns digheter, fom wållade företagets miflyckande. Huruwida något fel befälets sida begicks, derom må andra dömma. Att flera af dem gjorde sitt bästa wet jag med säkerhet. Jngen lätt sak är det heller att taga befäl öfwer en odisciplinerad styrka af 6 a 800 man midt uti wilda skogen. Emellertid har jag kanske alltför länge tagit farbrors uppmärksamhet och tid i anuspråk, hwarföre jag nu slutar med att recommendera mig såsom farbrors alltid tillgifne Filurus n:o 2. SMA CORNER DRAR SNES — of wåra ffulder, fåfom och wi förlåte 2 .ABB. — ANA NV