Norrländska Korrespondenten – 19 maj 1860, sida 3

fen. Wågar du det eller wågar du det icke? Ännu ett ögonblic stod bon tyst, men sedan war striden i hennes inre slutad. Jessie hade öfwerlagt hwad hon stude winna derwid, och segrar. Hon for med handen öfwer ögonen och sade: Ja, min far, jag wågar det, kom! De gingo fram till fönstret, men wid åsynen af det lysande sällskapet åfmergåf: wo åter hennes krafter henne. Hon stod liksom fastnaglad och en rysning genomfor hennes kropp. — Du wågar det icke — ser du att du icke kan det, hwiskade Richard bittert. Utan att yttra ett enda ord mera, wände han sig om och aflägsnade sig allena. Dock, innan han ännu kommit många steg bort, stod Jessie wid hans sida: O, min far, förlåt mig; nu hyser jag icke långre någon fruktan! Hon kramade hans hand, fåg kärleksfullt och leende på honom, ledde honom ut ge nom förstugan, och ögonblicket derpå stodo de båda i trädgården inför allas åsyn. Allas ögon hwilade på den unga flickan, Då hon med fin följeslagare gick twärs öfwer ängen fram til det tält, hwarest Mr