och twiflarn ur fin natt till ljue oh mor. gon wäcker. Se granen ewigt grön, och tallens spåda rot på bergets högsta spets stå tryggt mot stormats bot; och sekelgammal ef, i lummig krona gommer ett troget dufwopar, fom i def stugga drömmer; bet mossbelupna berg och hwarje löfeitt tråd, de gröna åkerfält oh ängens blomma späd: allt wittne bår om Gud! — O! mennöiska, hwad du fådar, en salig ewighet wid tidens gräns bebådar, Böj frå och tillbed den, fom gaf dig fåne slans matt att fatta hwad du fer af lifwets högsta prakt, Håll Gudstjenst här en stund; på fästet glimmar solen; från honom sirömmar ljus — han år predikostolen, och orgeltoners ljud du hör i windens slägt, och altarringen klädd du ser med liljans drägt. Guds höga majestät du öfwerallt kan dyrka, ditt hjerta bygga fan på hwarje rum hans tyrka; i lägg tro och hopp till grund, och templet färdigt är, der du i stostet böjd ded år din Herre når! — i