Norrländska Korrespondenten – 25 april 1860, sida 3

obetänksamt steg, som jag, förledd af min förlägenhet, wågade taga? — Ad Fal lkenstjerne! utbrast Helena: Min fårlet mar fann: det war er sjelf, jag älskade, men ni älskade ide mig . ..... O! Att sådana ord måfte gå öfwer mina låppar! Jcke den stackars flickan, fom med innerlig hängifwenhet älskade er, fom för er med glädje stulle gifwit sitt lif, ide hon war fåremålet för era önstningar, utan ..... det år fasligt . . . . . blott hennes fars rikedom war det. En ännu rikare, en långt förnämare och mer lysande drud fan ni få, men aldrig någon, fom älskar er få, fom den Radars simpla, få ofta ringa aktade Helena! — Hon gömde fitt ansigte, och gret bitterligen. Ad kära He lena! fan du twifla på min fårlet? ropas de grefwen: befinna dock, om du någonsin älskat mig, hur fan du då nännas frånta min åra, genom att i detta ögonblick sålunda bryta med mig, då wi nästan woro få godt fom förenade genom prestens hand? Hwilken skandal! Hwad skall werlden fås ga? — (Forts.)