Norrländska Korrespondenten – 25 april 1860, sida 3

gresfwe Munck oc Falkenstjerne följde. Wolmand förde Helena till en stol, och läste igen dörren får de öfriga gästerna, af hwilka några wille följa med. Fallens stjerne knäföll för Helena, och fade: Min goda Helena! hwillen olydlig sinnesförwirring ..... Hon låt honom ide tala ut; hon reste fig; med en fattning och wår dighet, fom man aldrig tillförene hade mårkt hos den unga flickan, fade hon: Nej, grefwe Falkenstjerne, jag år ide wanwettig! Twertom, ett ljus har uppe gått för min själ, wid det för mig före skräckliga samtal, fom nyss, hår i detta rum, föreföll. Jag har bedragit mig. Ni år ide den man, fom jag ålftade af alla min själs och) mitt hjertas kraf. Er fföns het och älstwärdhet intogo den oerfarna flican; men tro dod till min heder, att jag blott derföre war intagen af dessa egenskaper, emedan de i mina tankar woro den synliga bilden of en ädel själ. De äro det ide, och derföre åga de ide heller någon makt öfwer mig. Min hänförelse är borto, och med den min fårlek. — SHuru, Helena! ropte grefwen: det har du hjerta att säga mig? Så swag mar din kärlek, att den ide kan öfwerlefwa ett