Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1860, sida 3

— — Medan detta föregick i kontoret, hade grefwe Falkenstjerne nalkats fin tilfommande swärmor och begynt spräka med henne. Den goda gumman inlät fig för troligt och öppenhjertigt i samtal med hos nom, och fade: Fåra grefwe! Ni gifter er i en simpel, borgerlig familj, fom wisst icke på wederbörligt sätt förståt att umgås med et och hans erellens, er förnäma herr styffader. Men jag inser redan, att han är en wälsignad, rättfram man; er will jag älska och bära på mina händer, liksom wore ni min egen fåra fon, då ni blir min dotters man, och är god emot henne. Hon är wårt endaste barn, fom Gud oförmodadt skänkte oss, sedan wi i aderton år förgäfwes hade bedt honom wälsigna wårt äktenskap med lissarfwingar. Det wågar jag säga, aldrig fan ni finna en hustru, fom har ett bättre hjerta ån wår Helena. Min bror har lärt henne många rara ting, fom fan komma henne wäl til pass i hennes nya stånd; men det will dock ide såga wydet; det ges något, fom år bättre: ni fan wara wiss på, att hon förs står sköta sitt hus få godt fom någon, och det skall wara en sällsynt kokerska eller kod, fom lår henne något i hennes föf