Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1860, sida 3

Detta anser jag, näst gudefruktan samt kärlek och lydnad för sin man, wara en huftrus förnämsta tygd. Min Helena är uppfostrad i huslighet oh gudsfruktan; denna är, efter mina ringa tankar, det wigtigaste stödet för hwarje hus. Den bar warit min tröst och stödjestaf i måns gen swår stund. När min goda man war på sjöresor många hundra mil iftån mig, och jag gick här hemma ensam, tå war ofta mitt hjerta färdigt att brista. War det storm, så tänkte jag: hur fasligt måtte icke ett sådant wåder wara på det wilda hafwet! Hwem wet, hur mången gång det warit sädant owåder ber han seglat med sitt skepp? — War det wadert wåder, tänkte jag: Den fom wissie, att det wore lika wadert wåder, der han år! Men hwem wet om solen ännu skiner på bor nom? — Då bad jag till Gud, hwars öga wakar öfwet hela den wida werlden, och kände mig tröstad, och tyckte mig måns gen gång få lilsom en sligs underråttelse, att min fåra man lefve; ja det föreföll mig ibland, fom om han talte mig till, och tröftade mig. (Forts.)